Kräftskiva och klättring

I fredags hade vi kräftskiva med Floodarna ute på landet. God mat och dryck och trevligt sällskap. 

Vattenpipan åkte fram senare på kvällen och då visade Marcus det vanliga partytricket. Jag tror nästan att Julia tyckte det var roligast av alla som sprang och jagade bubblor över hela trädgården. 

Igår utnyttjade vi en av våra bröllopspresenter. Det var Masja och Anders som hade gett oss en klätterkurs och sen bjöd de på middag på kvällen. Sara och Wictor kom hem från Uppsala och var också med. 

Vi var hos klätterklubben i tre timmar och det var hur kul som helst. Jag hade ställt in mig på att det skulle vara jobbigt men det var mycket jobbigare än jag kunde föreställa mig. Och dessutom var det ganska läskigt. Väggen var 15 meter hög och både Marcus och Wictor lyckades ta sig ända upp. Jag och Sara kom ungefär 12 meter upp och det var otroligt högt. Det var väldigt läskigt att titta neråt när man firades ned. Men alla fick blodad tand och vill jättegärna klättra igen. 

Mot Stockholm

Sitter på tåget på väg till Stockholm. Ska träffa delar av Uppsalagänget för en AW. Det är inte varje dag man åker upp bara över kvällen men det kan det absolut vara värt för att få träffa dessa härliga människor. 

Dessutom har jag något att fira då jag hade lönesamtal idag och det gick mycket bra. Så det känns inte helt fel med ett glas vin eller två ikväll. 

New beginning

Jag fick en tillsägelse idag av systern min som tyckte att det var alldeles för dött här. Och det håller jag med om. Jag har tänkt jättemånga gånger de senaste månaderna att jag skulle gå in och skriva. Men eftersom det har hänt så mycket stora saker den senaste tiden så ville jag inte skriva om något annat förrän jag skrivit om de mest speciella tillfällena. Och det kändes lite övermäktigt. 

Men det tänker jag strunta i och helt enkelt börja om från noll. Sen får det bli lite tillbakablickar när jag känner för det. 

Så idag går vi inte längre än helgen som var. Då var jag i Sälen och sprang Vasastafetten. Det var ett gäng tjejer från Volvo som skulle springa men de fick inte ihop tio deltagare så då frågade Anna om jag ville följa med. Så det var bara Anna och Carolina som jag kände. Men det var riktigt trevliga tjejer och vi hade en mycket rolig helg. 

Men jag var lite nervös innan. Först skulle jag ha sprungit några av de kortare sträckorna. Men sen var det en tjej som hoppade av och då behövde de en frivillig som kunde ta första sträckan. Den var på 9,2 km så det trodde jag att jag skulle klara av så när ingen annan erbjöd sig tog jag den. Men sedan läste jag att de första dryga tre kilometerna skulle vara uppåt med en höjdskillnad på 114 meter blev jag nervös. Jag brukar ju bara springa inne i stan där det är flackt så jag visste inte alls hur jag skulle klara av den backen. Men det gick över förväntan. Jag sprang mycket snabbare än jag hade kunnat tro så jag var otroligt nöjd efteråt. 

Jag har blivit helt såld på att springa lopp. Det är så jäkla kul. Känslan man får när man går i mål går inte att jämföra med nånting annat. Det är en sån adrenalinkick. 

Upplevelsen blev ju inte heller sämre av att det var kanonväder. Visserligen var det egentligen alldeles för varmt för att springa. Men för publiken och för de deltagare som sprungit klart eller som inte sprungit ännu var det helt underbart. 

Vi bodde i en lägenhet på Ski lodge i Lindvallen. Vår utsikt från altanen såg ut så här:

En bild på gänget innan start: 

Och nöjda och glada efter målgång 8 timmar och 25 minuter senare.