Otursdagen?

Fredagen den 13:e har hittills passerat utan några större missöden. Men dagen är ju inte slut än så jag ska fortsätta vara försiktig.

Hade föreläsning 12-16 idag och det är väl inte den bästa tiden om man vill att eleverna ska ha så hög motivation som möjligt. Vi var nästan ensamma på skolan. Men det var en skum filur där som jag aldrig sett förut. En kort, jättetjock man med långt hår och ännu längre skägg i en illröd färg. Han hade svarta solglasögon och en stor hatt nedragen en bit för ansiktet. Blev nästan rädd och hajade till när han kom runt hörnet. När jag gick ut ur skolan gick han bakom mig så jag höll upp dörren åt honom. Då tog han självklart chansen att börja prata med mig. Det visade sig att han var engelsman och han var verkligen pratsjuk. Först trodde jag att han bara ville fråga om vägen eller nåt liknande, men han frågade alltifrån vad jag hette till hur mycket jag betalar för mitt korridorsrum. Jag höll aldrig på att komma därifrån. Till sist sträcker han fram en lapp med sin mailadress på (han hade en hel plastficka full i väskan så jag tror knappast att jag är den enda som har fått en). Då tänkte jag: bra, nu slipper jag lämna ut min. Men inte då. Innan jag hade tänkt den tanken klart hade han plockat fram penna och papper. Och eftersom att jag är en alldeles för hederlig person så kunde jag inte bara hitta på någon låtsasmail (kan ju också bero på att jag har sjuk dålig fantasi). Men jag har en mailadress som jag inte har använt på jättelänge så den fick han. Efter det ursäktade jag mig och började gå därifrån. Då säger han: maybe we can have coffee sometime?! Vad säger man då? Självklart säger jag: Yes, maybe. Hur dumt var inte det? Nu måste jag ju gömma mig för honom om jag ser honom igen så jag slipper det pinsamma i att tacka nej till erbjudandet.

Det var det dramatiska som har hänt idag. Har redan lagt ner pluggandet för idag och nu ser jag fram emot en lugn myskväll med Marcus. Det blir Let's dance, Benjamin Button och en påse godis på det. Det är jag värd!